2014 – bara möjligheter!!

Det har bara gått ett år sedan min första ”ensamma” nyårsafton. Och när jag läser hur jag tänkte då kan jag framkalla ångesten på en hundradels sekund – samtidigt som det är ljusår bort i ett helt annat liv… Jag visste att allt bara kunde bli bättre.

2013 blev ett magiskt år!! Året då allt vände och ALLT blev möjligt. Året då jag gjorde sånt jag aldrig kunde drömma om att jag skulle våga. Året då jag tog tillbaka mitt liv. Gjorde dom galnaste grejjerna nånsin. Reste till platser jag alltid drömt om. Året då jag – på ett något oväntat vis – träffade den som på ett självklart sätt gav mej insikten att man bara lever en gång… och jag förstod att ålder verkligen bara är en siffra… Året då jag träffade nya fantastiska vänner och ”hittade” tillbaka många gamla. Året då jag insåg att inget kommer att kunna krossa mej, att jag alltid kommer att överleva, att vad som än händer kommer en dag när det blir bättre!
Tack mina vänner som funnits i vått och torrt genom den här resan.
GOTT NYTT ÅR!!!
2014 kommer att bli fantastiskt!

Tar ett svårt men viktigt steg idag…

Det är länge sen jag skrev nu… Mycket har hänt sedan sista inlägget i våras… Då hade jag en vinter med ständigt återkommande förkylningar bakom mej. Det tär oerhört både fysiskt och psykiskt. Särskilt när man har ett mål som förutsätter att man är på topp fysiskt hela tiden. Insåg till slut att målet måste flyttas fram rejält. Och det har jag gjort. Har fått vara frisk och återhämtat mej hela sommaren nu.

Sitter och läser igenom mina gamla inlägg och inser vilken enorm självläkande kraft människan har. Att det bara tar ett drygt år från bottenlös sorg till att förändra synen på hela sitt liv. Det har i och för sig gått lite sakta men säkert hela tiden, men… Midsommarafton 2013 kommer att vara den dagen som blev början på mitt nya liv… knallade rakt ut ur min superordentliga Comfort Zone och överraskade mej själv rätt ordentligt… BOOM!!! Man lever bara en gång 😉 Insåg – med viss hjälp 😉 – att jag har rätt att göra precis vad JAG vill. Bröt alla mina mentala spärrar och började KÄNNA istället för TÄNKA. Gjorde vad JAG ville utan att bry mej om vad andra TYCKTE.  Och det var bara så enkelt och självklart… Det var då jag bestämde att jag ska LEVA resten av mitt liv.

Och idag tar jag ytterligare ett steg ut ur mitt gamla liv… Enbart för min egen skull, men jag tror att alla inblandade kommer att tycka att det är skönt. Vet inte än hur jag kommer att reagera eller hur det blir, men jag har bestämt mej. Det är dax nu.

Älskar livet och älskar mej själv… så vad ska jag skriva om nu??? Fortfarande om att hitta mitt livs form både psykiskt och fysiskt, och där är jag inte riktigt än. Antar att det kommer vara en ständigt pågående resa.

Leva mina drömmar…

För några dagar sedan bestämde jag mej. Eller… jag bestämde mej egentligen inte, jag tänkte helt enkelt inte alls… Plötsligt satt jag med en resebekräftelse på mailen. Men jag mådde inte bra och jag visste inte varför. Jag ville ju åka? Eller? Ville jag egentligen inte? Så mycket tvivel… ekonomiska, dåligt samvete att jag åker på semester utan barnen, en konstig diffus osäkerhetskänsla. Jag kunde inte sortera tankar och känslor och var till slut så stressad att jag inte kunde sova alls. Och det var där mitt i natten jag insåg att alla konstiga känslor var rädsla. Jag var livrädd att lämna den lilla trygghet jag lyckats få tillbaka. Att lämna det som gett mej någon form av fast punkt i tillvaron under det här helvetesåret. Tryggheten i mitt hus, den utslitna vägen till jobbet, att prata med barnen, tvätta, städa och ligga i sängen och läsa böcker. Tryggheten i att träna till total fysisk utmattning och veta att efteråt KOMMER jag att må bra – hur illa det än är innan – därför att jag lärt mej att det är det enda som fungerar.

Och rädslan i sig blev ännu mer förvirrande. Jag har rest jorden runt flera varv. Med sambo, med barn och själv. Varit på platser andra bara drömmer om, bott med barnen i Borneos djungler, levt på stränder i söderhavet, varit dödssjuk hos stamfolk i Laos djungler – flera dagar från civilisationen. Jag borde inte vara rädd, för det här är ju en barnlek i jämförelse. Men det handlar nog om något helt annat – att våga leva… Jag har så krampaktigt hållit fast i den lilla trygghet jag har kvar och plötsligt släppte jag den utan att riktigt tänka efter. Jag ska kliva på det där planet till Los Angeles och jag kommer att gråta, och skratta och ha dåligt samvete och längta dit, och längta hem till barnen igen.

Nu har det gått några dagar och jag är fortfarande rädd, men jag inser nu att precis när jag klickade iväg den där betalningen valde jag att börja leva igen. Trotsa obehaget i att inte ha riktig kontroll. Jag hade bestämt mej för att det är nu jag ska börja leva alla drömmar jag fortfarande har kvar!! Jag vågade hoppa och insåg just då att det inte finns några hinder. Den som slog sönder mitt liv har ingen makt över mej längre.

2013 blir alltså året jag åker till LA för att träna och se CrossFit Games!

Det blir sommaren då jag sätter barnen i bilen och vi åker till västkusten, skåne, legoland och överallt vi känner för. Eller Danmark, Italien eller vart som helst

Det blir året då jag kanske åker på roadtrip i USA som jag drömt om sedan jag var 18…

2013 blir året då livet börjar!

Varför får barn MARGARIN och LÄTTMJÖLK i skolan??

Var har jag varit dom fyra år barnen gått i skolan… kan man undra. Är jag bara väldigt blåögd och tar saker för givet? Mina barns skola har hälsoprofil. Dom har mycket idrott, är mycket ute och det kretsar kring hälsa och lärande i samspel. Man serverar förhållandevis stor andel ekologisk mat jämfört med många andra skolor. Och så idag satte jag teet i vrångstrupen när ena sonen plötsligt säger att dom äter nåt som heter Lätta på mackorna… Men för-i-helvete!!!! Man ger väl inte barn MARGARIN – dvs palmolja som är processad med ett stort antal giftiga och cancerframkallande kemikalier och förvandlad till transfetter… typ… – på en skola med hälsoprofil??? Jag höll på att ramla i backen! Frågar naturligtvis också om dom får lättmjölk, men det visste inte barnet. Efterforskningar angående detta kommer att ske snarast. Gräver i minnet och är så väldigt säker på att jag kollat upp detta för länge sedan, men tydligen inte 😦 Känner mej blind, korkad och oengagerad… Varför man vill bidra till skövlingen av regnskog genom att äta skiten är också obegripligt.

Jag har länge retat mej på att det oftast serveras vitt bröd, uppenbarligen men MARGARIN till mellis och nu verkar det vara dax att bli jävligt jobbig morsa! Vad är det för fel att ha frukt, yoghurt (självklart ingen lättyoghurt), grovt bröd och SMÖR till mellis?? Eller frukt och mjölk?

Jag hittade ett intressant inlägg av Jonas Colting som berör frågan på ett provocerande, men tänkvärt sätt.

Barn blir ju knappast feta av smör och fet mjölk. How about godis, läsk och halvfabrikat liksom…

Men hur gör man då? Kanske skickar med barnen eget mellis?? Får se hur dom ställer sig själva till det.

Den som inte vet hur margarin tillverkas kan ta en titt här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15684616.ab

Mindful-sjuk

Ja, då var det dax för feber, snor och att hosta upp lungorna igen. Men med två influensabarn fulla med streptokocker var det kanske rätt dumt att tro att jag skulle klara mej. Bara att gilla läget… Men det finns fördelar med allt 🙂 Jag kan ligga i soffan och ägna mej åt mina mindfulnesstudier. Ska se om jag kan vara mindful-sjuk. Det borde ju innebära att jag accepterar att det blev ytterligare ett avbrott i träningsplanen och fokuserar på hur jag på bästa sätt ska kunna fortsätta mot målet…

Nu ska jag mindful-dricka en kopp te = verkligen KÄNNA hur det luktar, smakar, känns…

Alla hjärtans dag…

… och mina små hjärtan är hos sin pappa. Har alltid tyckt att det bara är ett komersiellt jippo men just idag känns det väldigt sorgligt i hela kroppen, och så påtagligt ensamt.

Bacilluskerna älskar mej i allafall verkar det som. Hostar upp lungorna vid minsta pulsökning, snoret rinner och febern börjar smyga sig på. Träningen åt helvete – men jag hinner ju plugga istället…

Psykiskt trött av motgångar

Vad lätt det är att halka tillbaka… Tillbaka i gamla vanor. Sjuk själv, axelskada – som egentligen är en nackskada, men ändå, sjuka barn, måste hinna jobba mellan feberepisoderna. Det är då det är så lätt att ta den där bullen… som blir två, som lika bra kan bli pasta till middag för att det är så jäkla gott, som blir en godispåse när jag ändå är igång. Mår dåligt för att jag har dålig karaktär. Jag blir sänkt för att jag satt upp mål som jag kanske inte kommer att nå. Funderar på om jag faktiskt måste be om hjälp med ett så effektivt upplägg som möjligt. Och fast jag vet att i det här soffläget är det kosten jag skulle kunna koncentrera mej på så hänger det ju så tätt ihop. Hård träning = busenkelt att äta rätt. Dålig eller ingen träning = svårt att låta bli skitmaten…

Har haft väldigt många sjukperioder sedan november och får liksom inget flyt i träningen. Efter varje feberepisod känns det som att börja från början igen och det börjar tära psykiskt att liksom inte komma någonstans. Samtidigt närmar sig måldatum med, som det känns, stormsteg. Precis när det började kännas bättre hände något med nacken som gör att höger arm halvsover och jag får inte lyfta den över axelhöjd för sjukgymnasten 😦 Den restriktionen är ju liksom inte helt förenlig med mitt pull-upmål…

Så nu får jag försöka göra ett nytt upplägg – för vilken gång i ordningen vet jag inte längre – som funkar med skadeförutsättningarna. Blev inspirerad av ett inlägg av Jonas Colting som bland annat handlar om at försöka hålla en hög grundnivå och undvika ”nollor”, dvs dagar helt utan träning, och att leva i acceptans… Precis det jag jobbar med i min MBSR-utbildning* på GIH. Sitter och kollar några träningsbloggar som kanske också kan hjälpa mej. Dom här tycker jag är bra för att det är mammor som tränar PÅ RIKTIGT – och det inspirerar:

LOFSAN – en mammablogg om träning

Trend & träning

Så kommande vecka hoppas jag att detta ska fungera:

Måndag: CrossFit – lunchpass innan jobbet beroende på om axeln klarar det, annars gym ben+mage

Tisdag: Jobba och sen direkt på föreläsningar… Får klämma in ett styrkepass hemma innan sängen.

Onsdag: Sjukgymnast, lunch med kompisar, sen CrossFit – hoppas sjukgymnasten fått ordning på mej 🙂

Torsdag: CrossFit

Fredag: CrossFit – lunchpass innan jobbet

Lördag: Gym efter jobbet

Söndag: Gym efter jobbet

* MBSR = MindfulnessBaserad StressReduktion

Välkommen fredag – Välkommen LIVET

Fredag. En fantastiskt vacker och kall vinterdag. Väntar hem friska, glada barn från skolan – som är helt exalterade för att det blir hemgjord tomatsoppa ikväll 🙂 Dom fick bestämma maten och då blir det… tomatsoppa… Dom blir så glada för så lite! Ska bara jobba nån timme till innan sötlökarna dyker upp 🙂 Dessutom har jag fått träningstillstånd av världens bästa sjukgymnast (har sedan i måndags haft en bortdomnad, obrukbar högerarm). Allt som inte gör ont är OK 😉

För en vecka sedan hände något oväntat. Jag läste ett blogginlägg som gav mej så oerhört mycket inspiration att det blev kaos i hela huvudet – ja, mer än vanligt alltså. Tror att jag på några sekunder hade format grunden till ett projekt jag funderat på fram och tillbaka i många år. Eftersom jag hade ”ensamvecka” var det bara att plocka fram datorn och sätta igång. Just i den sekunden väckte jag nog liv i mitt företag, som legat och vilat i 1½ år. Inspirationen och idéerna har sedan fortsatt att ploppa upp hela veckan.

Ett par timmar senare samma kväll ringde telefonen och jag hade kommit in på en utbildning som jag verkligen ville gå!! Det kommer att bli både spännande och jättejobbigt, men nu händer det grejjer!!

Visst är det skit vissa dagar när jag inte klarar att avleda mej själv från minnen och destruktiva tankar, och det kommer att ta lååång tid att bli någorlunda hel… – men jag blir allt bättre på det. Bättre på att vara den jag vill vara, bättre på att ta vara på småsaker, bättre på att lägga energi på det som VERKLIGEN är viktigt, och SKITBRA på att sortera bort energitjuvar! Jag måste bara lära känna mej själv och det tar lite tid… för jag är inte längre densamma.

Jag har inte gett några nyårslöften. Jag har satt nyårsMÅL för 2013. Då kan jag inte misslyckas utan jag planerar en väg för att nå målet. Ibland kommer det att gå bakåt, men jag vet ju hur vägen ser ut framåt så det är bara att knata på. Och jag förstår självklart att det finns höga hinder att ta sig över, men:

• Jag ska unna mej vardagslyx varje dag – livet är ju precis just nu – för 70% av ditt liv är ju just vardagar!
• Jag ska göra det jag VILL göra – för att jag KAN!
• Jag tänker leva så att jag kan vara stolt över mej själv!

Nu fattas bara lite skidåkning 😉

En viktig dag i resten av mitt liv

Så är den då här… Den symboliskt så viktiga dagen 1 januari! Ett nytt år och en ny start. Konstigt att man behöver dom här speciella dagarna, symboliska datumen och händelserna… För mej är just symbolhandlingar SÅ viktiga. Och jag är väl knappast ensam om den saken med tanke på frekvensen nyårslöften som avges just den här tiden varje år och som sätts i verket just den här dagen.

Viktigaste symbolhandlingen 2012 blev utan tvekan min tatuering. Den kom att betyda så mycket annat än vad som var tänkt från början. Den blev en ren symbol för styrka och överlevnad mitt i ett totalt kaos. Det är det absolut häftigaste jag gjort – efter att ha fått två barn – och jag fick göra det med den person som betytt mest i mitt liv. Har aldrig upplevt en sån kick och så mycket adrenalin… Tittar på den varenda dag och känner mej så sjukt stark. Jag kommer alltid att ha dom finaste och viktigaste med mej vart jag än går.

12/5 – 2012  –  Precis färdiggaddad och starkast i världen (tatuerare: DEN http://negativekarma.ru )

Just det här nyåret var verkligen otroligt viktigt  – att få sätta punkt för det som varit och starta något helt nytt. Avslutade 2012 och skålade in 2013 med underbara människor och massor av glada barn. Kan inte bli bättre!! Klart att sorg, saknad, ilska och hat är oerhört tungt under ytan, men det får inte bestämma över mitt liv.

2013 lovar jag mej själv att

• vara en så bra mamma jag bara kan för dom viktigaste personerna i världen
• pyssla om mej själv och fortsätta ge mej själv mycket tid – för att jag är värd det
• göra det JAG vill – allt är möjligt (med viss prioritering och en del extrajobb 😉
• LEVA precis där jag är JUST DÅ
• vara modigare och tro mer på mej själv…

Nu är det bara framåt som gäller. Börjar käka paleo igen + lite mjölkprodukter eftersom jag inte vill äta så mycket kött, och för att ha möjlighet att nå mina mål lär jag planera in träningen väldigt noga… Perfekt och rolig sysselsättning en slö nyårsdagskväll 🙂

Ett märkligt och sorgligt år är snart slut…

Imorgon är det ett år sen jag satt och tänkte ”det kan aldrig bli värre”… Jag var övertygad om att allt skulle lösa sig. Att det skulle bli ett jättejobbigt år, men ändå att ”nästa nyår har vi löst alla problem och allt kommer att vara annorlunda”. Att om jag bara älskar tillräckligt mycket blir allt bra. Vi satt hela kvällen och mös med barnen och pratade om livet och om oss. Sorgligt och allvarligt och kramigt och mysigt. Och allt blev annorlunda. Jävligt annorlunda faktiskt. Några hoppfulla bra, trevande månader i början av 2012 blev den 8:e april plötsligt ett kaos av lögner, svek, förnedring och bara outhärdlig smärta. Alla märkliga tillfälligheter och frågetecken fick på en hundradels sekund sin förklaring. Resten av året försvann i någon sorts märklig dimma. Tiden har bara gått och jag har förlorat den. Ett år har försvunnit. Klyschan att ”ramla ner i ett svart hål” är inte bara nån sorts bildlig förklaring av något oförklarligt, det är en EXAKT beskrivning av ett tillstånd. Det finns ingen omvärld, inga väggar att hålla sig i och INGEN botten att landa på. Och det är HELT omöjligt att förstå för någon som inte själv ramlat ner. Man svävar helt fritt och letar hysteriskt efter något att hålla sig i, dag efter dag, vecka efter vecka. Månader flyter ihop och bara försvinner. Man vill bara sova för att slippa den totalt förtärande smärtan när hjärtat slits ur kroppen, men vågar inte somna för att man vet att man snart ska vakna med dödande ångest.

MEN… vid närmare eftertanke har det egentligen hänt massor!! Rätt vad det är så landar man!! Vet inte riktigt när det hände, men en dag i slutet av sommaren var jag plötsligt medveten om att jag stod på lite skakig mark igen. Jag hade varit ute en hel kväll bland massor av folk och det var KUL! Plötsligt blev den grå massan faktiskt till människor som gick att urskilja. Jag hade till och med pratat med människor jag aldrig träffat förut! Bara några ord, men ändå…

Jag har träffat många roliga nya bekantskaper som jag inte skulle ha gjort om allt varit ”som vanligt”. Människor som fått mej att SKRATTA!

Jag har förstått vilka helt fantastiska vänner jag faktiskt har, och vänner jag inte visste att jag hade (… och vänner jag trodde att jag hade…)!! Som lyssnat och lyssnat och hjälpt och stöttat. Det betyder så otroligt mycket att någon bara ringer ibland och frågar hur det är, för man orkar inte alltid höra av sig själv. Man är ju annorlunda nu, utanför och framför allt – ensam. Vill inte störa. Passar inte längre in.

Jag har hittat mitt livs träning – CrossFit! Det har räddat mej många gånger när det varit som mörkast. Rensat skallen av total utmattning. Bara stämningen och människorna i boxen gör en glad. Riktig, äkta, ren träningsglädje 🙂

Jag har prioriterat mej själv – för min egen skull. Pysslat om mej, läst MASSOR med böcker, lagt pengar på mej själv och vägrat se ut som det ras jag känner mej…

Jag sorterar stenhårt bort energitjuvar – och lägger min tid på dom som är värda den.

Så när året nu är slut har jag en lång väg kvar att gå. När man är så trasig att man inte håller ihop går det aldrig att laga, men det går konstigt nog att lära sig leva med och jag är redan starkare än någonsin! Och om mindre än ett halvår ska jag vara i mitt livs form, både i kropp och själ!

2013 blir mitt år!

Underbara barn! Dom som burit mej genom allt och fått mej att orka överleva.